Mot nya Mål......

Nytt år, ny månad och nya friska tag mot samma befintliga mål. Tänk om jag var lika flitig att skriva som att träna bara.
Året har börjat  rätt skapligt. Firade nyår i Vemdalen där det fortfarande råder full vinter. Jag hade det lite tungt  i början på veckan när jag skulle ut på min första träningsrunda för året. Ambitionen var  hög och likaså självförtroendet, som inte riktigt överensstämde med verkligheten. Det  blev jag varse om när jag ganska omgående blev ifrånåkt av en "lovikavante".
Nä, Jag vet det sitter inte i utrustningen och kläderna men till saken hör att den här "lovikavanten" gick fram på sina skidor ungefär som jag gör när jag går på tur med familjen. 
Enligt konstens alla regler  gungade jag fast skidorna i snön och verkligen försökte tänka på allt som alla s.k experter tutat i mig. Ryggtavlan på "lovikavanten" blev mindre och mindre ända tills... äntligen, en utförsbacke och en lååång sådan. Jag såg plötsligt ljuset igen. I slutet på backen gled jag äntligen förbi henne och hon fick se bokstäverna på min rygg bli mindre och mindre C  R   A   F    T.
Eftrer utförsbacken var det dags för det första vägvalet. Fortsätta in på 10km slingan med en flåsande "lovikavante " i nacken eller slinka in åt höger och gömma mig bakom krönet på 5km slingan.
-Jag valde det senare.
Jag hann inte mer än några hundra meter förrän jag kände flåset i nacken. Inte av "lovikavanten" den här gången ( hon var nog långt in på 10km slingan vid det här laget och jagade livet ur sig för att hinna i kapp en stapplande märkesfixerad "fräsare", som plötsligt gått upp i rök), nä nu var det något mycket värre som jagade mig. Han klev på mina skidor så det gick tyngre och tyngre. Tillslut klängde han sig fast vid min hals och snörde åt. Då kände jag igen honom, sen bandyns fornstora dagar, Panikångesten!! Han tenderar dyka upp i de svagaste ögonblicken, när orken börjar tryta. Då står han bara där och väntar på att rätt tanke ska ta hjärnan i besittning. Ni vet den där typen i röd pyjamas, horn på huvudet och en eldgaffel i handen, som tutar i en att man är helt värdelös.
Det var dags för det andra vägvalet.
Jag kunde fortsätta låta den röda typen intala mig om hur kass jag var och känna snaran dras åt ännu hårdare. Eller spotta i nävarna och åka ifrån problemen, som jag övertygande intalar min 5-åring att göra när hon blir less, trött och slut på alla div. aktiviteter vi släpar runt henne på.
-Jag valde det första.
Först när jag tårögd och panikslagen kom tillbaks til husvagnen och fick ventilera mina tankar och känslor, satte jag mig ner och tog ett djupt andetag. Då, kände jag hur han långsamt släppte taget om min hals och jag fylldes sakta åter med nya krafter. 

Allt handlar inte bara om fysisk styrka utan även den mentala biten är viktig. Jag skulle nog kunna behöva ett träningsschema för det också ;)