Summering Tjejvättern
Resan
Efeter att ha stuvat in fem cyklar i bagaeutrymmet på husbilen, plockade jag upp tjejerna en efter en längs vägen.
I Sundsvall blev det inte helt oväntat ett lite längre stopp pga borttappade nycklar, glasögon och en spårlöst försvunnen blå kaffekopp, vilken hittades två dagar senare i micron. Hur som helst kom vi tillslut iväg och humöret var som vanligt på topp.
Vera, våran fantastiska vägvisare guidade oss klockrent hela vägen till Korpens camping på Råssnäs udde i Motala. Sigge (80+) mötte upp vid den gröna kuren och kastade sig spänstigt upp på cykeln för att visa oss vägen till platsen där vi skulle stå. Lyxigt värre, vi hade både dusch och toa bara femton meter från bilen och med "genvägen" genom skogen var det bara 50 meter till en kanonfin sandstrand.
Nummerlappsuthämtning, mässbesök, pastamiddag och frukostinhandling tog knäcken på oss totalt. Taxi tillbaka till Sigges camping blev det vinnande alternativet efter omröstning.
Vi gjorde en sista kraftansträngning genom att plocka ut och montera ihop cyklarna, alla verkade fungera.
Totalt utmattade dök vi i säng för att tidigt nästa morgon braka i oss en ordentlig grötfrukost innan vi gav oss i väg till startområdet.
Loppet
Jenny och jag startade först, 9:26.
E motorcykel tog täten och lotsade oss i lugnt tempo ut genom de centrala delarna. När vi sedan kom ut på Riksv 50 släppte den greppet och drog iväg, så även vissa av cyklisterna.
Jag hade lagt upp taktiken innan loppet och bestämt mig för att spara på krutet men det var lättare sagt än gjort, man vill ju liksom hänga på när tåget går.
Jenny satte ribban på en gång och lade sig på ca 30km/h, jag hängde på till en början eftersom det var så pass lättcyklat. När pulsklockan efter ett tag började närma sig tröskelvärdet, bestämde jag mig för att återgå till min taktik. Jag släppte greppet på vinst och förlust och försökte istället hitta min egen takt.
Ganska snart kom jag ihop mig med tre andra tjejer som höll samma tempo , så där hakade jag på och vi höll i hop nästan halva loppet. De släppte när den ena tjejens kedja hoppade men jag hittade snart på en ny tjej, som jag sedan körde med till Borensberg. Där dök plötsligt en välbekant ryggtavla upp och tempot kändes vid det här laget helt OK så det blev en bra rygg att gå på. Jag var upp och försökte hjälpa till ett tag men Jenny hade lite svårt att låta benen få vila en stund, så hon envisades med att ligga före.
Tempot blev allt högre ju närmare mål vi kom men jag var fast besluten om att inte släppa taget och Jenny var fast besluten om att komma i mål på tre timmar. Ca 300meter innan mål kom första vägbulan och jag gjorde misstaget att ställa mig upp för att lättare ta guppet.
SATAN I GATAN vad det brände till i benen. Dom stumnade totalt och jag fick återigen släppa greppet om Jenny, som försvann över de återstående bulorna in mot målområdet.
Den värsta krampen släppte så pass att jag kunde få igång pedalerna igen och i de sista kurvorna in mot upploppet kunde jag glida ikapp och förbi på insida om jenny, som med sitt bockstyre hade stora svårigheter att komma runt i de snäva svängarna.
A-K och Mari kom i mål ca 35min efter oss och Anna med förkylning och ögoninflammation kom i mål på ca fem timmar.
Potatisbullar och en kall öl i det gröna var en bra belöning efter 9mil på cykel.
