Nu är det kört!
Jag trodde jag skulle klara mig undan den här gången. Har levt på apelsiner och Echinaforce under två veckor nu när övriga familjen har varit förkyld. Jag har mått toppen och kännt mig stark som en oxe. Har nu hållit uppe med min dunderkur några dagar och PANG där kom förkylningen som ett brev på posten idag. Tog fram flaskan igen och köpte mig ett rör C-vitamin brus, eftersom jag börjar bli lite trött på att skala apelsiner nu. Jag släpade mig ut i skidspåret och "promenerade" runt i drygt en timme. Känner mig skaplig men det kryper i lederna och näsan är täppt. Får se imorgon vilket håll det går åt.
En månad kvar
Nu börjar det närma sig och äntligen har dom lyckats skrapa ihop lite snö. Såpass att det går att åka skidor på ett flertal ställen i närheten. Hoppas bara kvicksilvret håller sig på rätt sida nu ett tag framöver.
Jag försöker i största möjliga mån få in lite längre pass på skidorna men det är inte lätt och få tiden att räcka till alla gånger. De kortare intensiva passen tar jan när jag jobbar . Då får det bli intervaller på trappmaskinen, samt styrketräning.
Jar varit lite skadedrabbad den senaste tiden. Mina nya pjäxor ger mig grymma skavsår på hälarna så jag varvar med mina gamla. I dom får jag bara ont under stortåtrampdynan eller ved det heter och det problemet går att leva med i väntan på att skavsåret lägger sig. I övrigt så har jag drabbats av en konstig smärta i knävecket och vet inte riktigt om det kommer från vaden eller baksida lår. Har gjort mitt bästa för att vila men det är inte det lättaste när dagen D kommer närmare med stormsteg. Under vilotiden gjorde jag ett tappert försök till mag och ryggträning. Jag petade inen DVD -film jag en gån fick med tidningen I Form och hoppade direkt på det hårdaste träningsprogrammet, som varade i 45 min. Med facit i hand skulle jag nog ha börjat med ett lite lättare program för värre träningsvärk har jag aldrig haft. Jag visste inte att det fanns "magmuskler" så långt ner och så djupt i magen. Det vet jag nu en vecka senare, när värken äntligen har lagt sig.
Jag försöker i största möjliga mån få in lite längre pass på skidorna men det är inte lätt och få tiden att räcka till alla gånger. De kortare intensiva passen tar jan när jag jobbar . Då får det bli intervaller på trappmaskinen, samt styrketräning.
Jar varit lite skadedrabbad den senaste tiden. Mina nya pjäxor ger mig grymma skavsår på hälarna så jag varvar med mina gamla. I dom får jag bara ont under stortåtrampdynan eller ved det heter och det problemet går att leva med i väntan på att skavsåret lägger sig. I övrigt så har jag drabbats av en konstig smärta i knävecket och vet inte riktigt om det kommer från vaden eller baksida lår. Har gjort mitt bästa för att vila men det är inte det lättaste när dagen D kommer närmare med stormsteg. Under vilotiden gjorde jag ett tappert försök till mag och ryggträning. Jag petade inen DVD -film jag en gån fick med tidningen I Form och hoppade direkt på det hårdaste träningsprogrammet, som varade i 45 min. Med facit i hand skulle jag nog ha börjat med ett lite lättare program för värre träningsvärk har jag aldrig haft. Jag visste inte att det fanns "magmuskler" så långt ner och så djupt i magen. Det vet jag nu en vecka senare, när värken äntligen har lagt sig.
Lovikavanten
Nytt år, ny månad och nya friska tag mot samma befintliga mål. Tänk om jag var lika flitig att skriva som att träna bara.
Året har börjat rätt skapligt. Firade nyår i Vemdalen där det fortfarande råder full vinter. Jag hade det lite tungt i början på veckan när jag skulle ut på min första träningsrunda för året. Ambitionen var hög och likaså självförtroendet, som inte riktigt överensstämde med verkligheten. Det blev jag varse om när jag ganska omgående blev ifrånåkt av en "lovikavante".
Nä, Jag vet det sitter inte i utrustningen och kläderna men till saken hör att den här "lovikavanten" gick fram på sina skidor ungefär som jag gör när jag går på tur med familjen.
Enligt konstens alla regler gungade jag fast skidorna i snön och verkligen försökte tänka på allt som alla s.k experter tutat i mig. Ryggtavlan på "lovikavanten" blev mindre och mindre ända tills... äntligen, en utförsbacke och en lååång sådan. Jag såg plötsligt ljuset igen. I slutet på backen gled jag äntligen förbi henne och hon fick se bokstäverna på min rygg bli mindre och mindre C R A F T.
Eftrer utförsbacken var det dags för det första vägvalet. Fortsätta in på 10km slingan med en flåsande "lovikavante " i nacken eller slinka in åt höger och gömma mig bakom krönet på 5km slingan.
-Jag valde det senare.
Jag hann inte mer än några hundra meter förrän jag kände flåset i nacken. Inte av "lovikavanten" den här gången ( hon var nog långt in på 10km slingan vid det här laget och jagade livet ur sig för att hinna i kapp en stapplande märkesfixerad "fräsare", som plötsligt gått upp i rök), nä nu var det något mycket värre som jagade mig. Han klev på mina skidor så det gick tyngre och tyngre. Tillslut klängde han sig fast vid min hals och snörde åt. Då kände jag igen honom, sen bandyns fornstora dagar, Panikångesten!! Han tenderar dyka upp i de svagaste ögonblicken, när orken börjar tryta. Då står han bara där och väntar på att rätt tanke ska ta hjärnan i besittning. Ni vet den där typen i röd pyjamas, horn på huvudet och en eldgaffel i handen, som tutar i en att man är helt värdelös.
Det var dags för det andra vägvalet.
Jag kunde fortsätta låta den röda typen intala mig om hur kass jag var och känna snaran dras åt ännu hårdare. Eller spotta i nävarna och åka ifrån problemen, som jag övertygande intalar min 5-åring att göra när hon blir less, trött och slut på alla div. aktiviteter vi släpar runt henne på.
-Jag valde det första.
Först när jag tårögd och panikslagen kom tillbaks til husvagnen och fick ventilera mina tankar och känslor, satte jag mig ner och tog ett djupt andetag. Då, kände jag hur han långsamt släppte taget om min hals och jag fylldes sakta åter med nya krafter.
Allt handlar inte bara om fysisk styrka utan även den mentala biten är viktig. Jag skulle nog kunna behöva ett träningsschema för det också ;)
Året har börjat rätt skapligt. Firade nyår i Vemdalen där det fortfarande råder full vinter. Jag hade det lite tungt i början på veckan när jag skulle ut på min första träningsrunda för året. Ambitionen var hög och likaså självförtroendet, som inte riktigt överensstämde med verkligheten. Det blev jag varse om när jag ganska omgående blev ifrånåkt av en "lovikavante".
Nä, Jag vet det sitter inte i utrustningen och kläderna men till saken hör att den här "lovikavanten" gick fram på sina skidor ungefär som jag gör när jag går på tur med familjen.
Enligt konstens alla regler gungade jag fast skidorna i snön och verkligen försökte tänka på allt som alla s.k experter tutat i mig. Ryggtavlan på "lovikavanten" blev mindre och mindre ända tills... äntligen, en utförsbacke och en lååång sådan. Jag såg plötsligt ljuset igen. I slutet på backen gled jag äntligen förbi henne och hon fick se bokstäverna på min rygg bli mindre och mindre C R A F T.
Eftrer utförsbacken var det dags för det första vägvalet. Fortsätta in på 10km slingan med en flåsande "lovikavante " i nacken eller slinka in åt höger och gömma mig bakom krönet på 5km slingan.
-Jag valde det senare.
Jag hann inte mer än några hundra meter förrän jag kände flåset i nacken. Inte av "lovikavanten" den här gången ( hon var nog långt in på 10km slingan vid det här laget och jagade livet ur sig för att hinna i kapp en stapplande märkesfixerad "fräsare", som plötsligt gått upp i rök), nä nu var det något mycket värre som jagade mig. Han klev på mina skidor så det gick tyngre och tyngre. Tillslut klängde han sig fast vid min hals och snörde åt. Då kände jag igen honom, sen bandyns fornstora dagar, Panikångesten!! Han tenderar dyka upp i de svagaste ögonblicken, när orken börjar tryta. Då står han bara där och väntar på att rätt tanke ska ta hjärnan i besittning. Ni vet den där typen i röd pyjamas, horn på huvudet och en eldgaffel i handen, som tutar i en att man är helt värdelös.
Det var dags för det andra vägvalet.
Jag kunde fortsätta låta den röda typen intala mig om hur kass jag var och känna snaran dras åt ännu hårdare. Eller spotta i nävarna och åka ifrån problemen, som jag övertygande intalar min 5-åring att göra när hon blir less, trött och slut på alla div. aktiviteter vi släpar runt henne på.
-Jag valde det första.
Först när jag tårögd och panikslagen kom tillbaks til husvagnen och fick ventilera mina tankar och känslor, satte jag mig ner och tog ett djupt andetag. Då, kände jag hur han långsamt släppte taget om min hals och jag fylldes sakta åter med nya krafter.
Allt handlar inte bara om fysisk styrka utan även den mentala biten är viktig. Jag skulle nog kunna behöva ett träningsschema för det också ;)
Januari 2008 15 tim 25min 130km Längdskidåkning
Jag hade tänkt trappa upp träningen i Januari men ändå så har jag "bara" 15 tim träningstid. Jag tror det beror till stor del på vädret. Det är ju hopplöst när det varken går att springa eller åka skidor. Jag har tur som har bra träningsmöjligheter på jobbet. Hoppas Februari blir bättre.
31/1 Längdskidåkning Vemdalen 10km 51min
28/1 Längdskidåkning Förrådsslingan 11km 1tim 10min
26/1 Trappmaskin Intervaller 45min
25/1 Längdskidåkning Bondsjö 12km 1 tim 5min
23/1 Längdskidåkning Oringen 19km 1tim 30min
22/1 Längdskidåkning Södra berget 15km 1tim 20min
21/1 Trappmaskin Intervaller 45min
17/1 Löpning Kölvavägskälet tor 6km 40min
15/1 Styrketräning 30min
14/1 Längdskidor Vårdkasen 15km ospårad blötsnö 1tim 40min
11/1 Intervaller på löpmattan 30min
9/1 Simmning 1250m. 35min.
8/1 Trappmaskin Intervaller 45min
7/1 Trappmaskin Intervaller 45min
6/1 Längdskidor Vemdalen 12km 1tim 4min
4/1 Längdskidor Storhogna - Klövsjö 11,2 km 1tim 10min
3/1 Längdskidor Vemdalen 5km 28min
2/1 Längdskidor Storhogna tor 20km15/1 Styrketräning 30min
