Mot nya Mål......

Resan
Efeter att ha stuvat in fem cyklar i bagaeutrymmet på husbilen, plockade jag upp tjejerna en efter en längs vägen.
I Sundsvall blev det inte helt oväntat ett lite längre stopp pga borttappade nycklar, glasögon och en spårlöst försvunnen blå kaffekopp, vilken hittades två dagar senare i micron. Hur som helst kom vi  tillslut iväg och humöret var som vanligt på topp.
Vera, våran fantastiska vägvisare guidade oss klockrent hela vägen till Korpens camping på Råssnäs udde i Motala. Sigge (80+) mötte upp vid den gröna kuren och kastade sig spänstigt upp på cykeln för att visa oss vägen till platsen där vi skulle stå. Lyxigt värre, vi hade både dusch och toa bara femton meter från bilen och med "genvägen" genom skogen var det bara 50 meter till en kanonfin sandstrand.
Nummerlappsuthämtning, mässbesök, pastamiddag och frukostinhandling tog knäcken på oss totalt. Taxi tillbaka till Sigges camping blev det vinnande alternativet efter omröstning.
Vi gjorde en sista kraftansträngning genom att plocka ut och montera ihop cyklarna, alla verkade fungera.
Totalt utmattade dök vi i säng för att tidigt nästa morgon braka i oss en ordentlig grötfrukost innan vi gav oss i väg till startområdet.
Loppet
Jenny och jag startade först, 9:26.
E motorcykel tog täten och lotsade oss i lugnt tempo ut genom de centrala delarna. När vi sedan kom ut på Riksv 50 släppte den greppet och drog iväg, så även vissa av cyklisterna.
Jag hade lagt upp taktiken innan loppet och bestämt mig för att spara på krutet men det var lättare sagt än gjort, man vill ju liksom hänga på när tåget går.
Jenny satte ribban på en gång och lade sig på ca 30km/h, jag hängde på till en början eftersom det var så pass lättcyklat. När pulsklockan efter ett tag började närma sig tröskelvärdet, bestämde jag mig för att återgå till min taktik. Jag släppte greppet på vinst och förlust och försökte istället hitta min egen takt. 
Ganska snart kom jag ihop mig med tre andra tjejer som höll samma tempo , så där hakade jag på och vi höll i hop nästan halva loppet. De släppte när den ena tjejens kedja hoppade men jag hittade snart på en ny tjej, som jag sedan körde med till Borensberg. Där dök plötsligt en välbekant ryggtavla upp och tempot kändes vid det här laget helt OK så det blev en bra rygg att gå på. Jag var upp och försökte hjälpa till ett tag men Jenny hade lite svårt att låta benen få vila en stund, så hon envisades med att ligga före.
Tempot blev allt högre ju närmare mål vi kom men jag var fast besluten om att inte släppa taget och Jenny var fast besluten om att komma i mål på tre timmar. Ca 300meter innan mål kom första vägbulan och jag gjorde misstaget att ställa mig upp för att lättare ta guppet.
SATAN I GATAN vad det brände till i benen. Dom stumnade totalt och jag fick återigen släppa greppet om Jenny, som försvann över de återstående bulorna in mot målområdet.
Den värsta krampen släppte så pass att jag kunde få igång pedalerna igen och i de sista kurvorna in mot upploppet kunde jag glida ikapp och förbi på insida om jenny, som med sitt bockstyre hade stora svårigheter att komma runt i de snäva svängarna.
A-K och Mari kom i mål ca 35min efter oss och Anna med förkylning och ögoninflammation kom i mål på ca fem timmar.
Potatisbullar och en kall öl i det gröna var en bra belöning efter 9mil på cykel.

         

Sponsrad från topp till tå och med 60 mil i benen känns det helt OK för tillfället.
Jag insåg efter ca 40 mils trampande att Mountainbike kanske inte var riktigt rätt cykel för mig. 
Av min snälla kusin vitamin Andreas fick jag låna en kanonbra SKODA- cykel med landsvägsdäck. Skillnaden var som natt och dag. Helt plötsligt blev det mycket roligare att cykla, ända tills Jenny svischade förbi och ifrån. Aha tänkte jag, det måste sitta i skorna. Tack vare min cykelgalning till kollega Magnus Bergströms superdupersnälla flickvän, fick jag låna ett par tvärnya fina cykelskor.
Jag råkar ju även ha en riktig cykelentusiast till grannne nämligen J Thelberg. Han har toppat till det hela lite extra, som tex cykeltröja med fickor på ryggen, cykelhandskar och vattenflaskor. Sist men inte minst så har vi ju fått låna mina superbästa föräldrars "lådbil". Det här kommer bli en rolig tripp. Hoppas det  går bra för mig:)

Jag har startnummer 2619 och startar kl 09:26.
MÅL? Tja, 4:30 satte jag som max i ett tidigt skede. Det borde inte vara nåt problem men jag har inte nån aning egentligen.

Den som överlever får se....

Det är mindre än en vecka kvar till start. Nerverna börjar ge sig till känna litegrann och för att som vanligt ligga steget före och ha allt under full kontroll, så har jag roat mig med att kartlägga mina kombatanter inför den här andra etappen av tjejklassikern.

Jenny, hon fick lite kalla fötter när hon plötsligt insåg att det var en och inte två veckor kvar till start. Hon bearbetade Johan under en middagsbjudning och sen var det ordnat, med en ny cykel förståss. Han har trimmat upp sin racerhoj åt henne med nya slimmade värstingsmaldäck och gud vet vad. Sen har hon nog samlat på sig upp emot 300 spinningtimmar under vintern och en enormt massa långpromenader med barnvagn dessutom. Man kan ju börja fundera över vad barnvagnen har varit lastad med, förutom Melvin.

Marie, sågs senast trampande frenetiskt i trakterna kring Kragom. Detta var i skrivandets stund bara för någon timma sedan uppger en SÄKER källa. Hon har en sprillans ny cykel, modell okänd men fort går den. Hon kanske borde jobba lite mer på sin kurvtagning men annars ser hon riktigt vass ut och med tanke på att hon innan tjejvasan bara hade typ en mil i kroppen, så måste hon ju känna sig övertränad inför Tjejvättern.

A-K, har skrivit in sig på cykl.se och gjorde en rivstart med "hojjen", som hon valt att kalla den. Man vill ju inte avslöja allt för många detaljer om utrustningen, eller hur?!
Hennes strategi är solklar för som allt annat i familjen går kvalitét före kvantitet. Alltså, några få långa pass med bra tider istället för flera korta halvdana pass. Jag befarar det värsta apropå kvalitét och kvantitét..........("hojjen")

Anna, The Dark Horse. Jag har inte en aning om hur mycket hon har tränat eller vad hon kommer att färdas på men något säger mig att hon har ett ess i rockärmen....
Inför starten i Tjejvasaan drämde hon ju till med "tumtricket", vilket sparkade undan fötterna totalt på nästan alla oss andra seriösa vallare.

Ja, Jag själv då? Jag har ju så fullt upp med att fixa campingplats, tanka husbilen, fixa plats för alla cyklar, ordna fram vägbeskrivning , planera restid, kartlägga alla andra, blogga och mycket mycket mer, så gud vet när jag ska ha tid och träna och damma av min gamla mountainbikemedjättegrovajävladäck.